31 maj 2007

Hijo de Puta, del 3: "Upplösning i kaos..."

Marina. "Min Tjej"
Det här var en jobbig och tärande del i min kontakt med spanjorerna. Marina... ...gode gud den kvinnan var precis som ET, så fort man satt sig på en cykel så skulle hon med i framsätet (och där fick hon inte plats, tro mig).

Nä men hon var säkert trevlig och go egentligen efter stark medicinering men hon var som en kaktus i tunntarmen och jag tänker inte behandla det vidare.

Antequera.
"Antequera, du min ungdoms bordell" som ZZTop sjunger i deras gamla slagdänga "Antequera, undomsbordell". Men jag kan ju inte säga att jag märkte så mycket av några bordellfasoner. Och inte fick jag mig något för egen del... ...eller någon annans heller för den delen.
Och tro inte att jag försökte.
Åh Gud jag försökte, men Hampus ville inte veta av några nattliga eskapader på vår lilla balkong.

Hampus och jag delade rum som det var det finaste av de som fanns att tillgå och vi levde där gott. Jag tror vi lärde oss mycket av och med varann. Han, hur man snyter sig inför folk och jag, hur man terroriserar 18-åringar med trötta/kåta blickar. Det uppskattades av båda.

Anteqera skulle väl kunna kallas för Spaniens Säffle. Jag ar själv aldrig varit i Säffle men jag har varit i Antequera och kan då med 50% säkerhet säga att så är fallet. Det var små slingrande gator och när man hade en riktigt tjock person bakom sig så gick inte tankarna helt osäkt till den där Indiana Jones-scenen med det stora stenklotet som han måste springa ifrån.

Eftersom det här var en språkresa så fick det inte förekomma eller än mindre förtäras alkohol av något slag. Men när det är så billigt som det var där så är det rent kriminellt att inte stödja de lokala försäljarna. De ska väl leva de också? Deras barn ska väl ha regalos de med? Och med lite hjälp av fantasin och ett par handledare med selektivt synfält så går det att officiellt vara spiknykter hela tiden.
(1 shot kostar 1 euro, det är billigt. 20 shots kostar 20 euro, då börjar det bli dyrt men då går man därifrån så får Hampus betala)

Det sista jag ska nämna om Antequera är att en tandställning vid 30 års ålder ändå alltid är en tandställning vid 30 års ålder. Oavsett hur du klär dig. Vi blev förföljda och Ashgan blev rädd.

Nerja
Kul där men inte f-n orkar jag skriva om det... ...små chulitos.

Sammanfattning; "Hijo de Puta".
  • Åk till Alhambra om ni kan.
  • Köp sprit
  • Drick sprit, spanjorerna gör det inte.
  • Spanjorer går långsamt. Så fruktansvärt, knäckande, fördröjande, irriterande, "Oh-Gud-Låt-Mig-Gå-Och-Hänga-Mig"-långsamt.
  • Manuels pappa är ett ashle.

23 maj 2007

Hijo de Puta, del 2.

Manuels Familj, 3: "Pappan, que grita mucho"
När Manuel var i Sverige så pratade han mycket om sin pappa. Jag har ingen aning om vad han hette men han verkade vara väldigt viktig för Manuel. Så därför var Manuel väldigt uppspelt när han och jag äntligen skulle käka middag med honom. Hela dan fick jag höra på hur viktigt hans pappas jobb var för Malagá (han var någon sorts politiker) och hur mycket viktiga människor han kände. Hursomhelst så verkade pappan vara en spansk Thomas Bodström (när han var justitieminister) och det skulle väl va kul att äta med en sån...

Men under dagen så gick vi i lite berg och det drog över på tiden så vi kom sent tillbaka till hemmet. Då ringde Manuel till pappan och jag fick sitta och lyssna på hur han(Manuel) fick sig en ordentlig utskällning via telefon för att han inte hört av sig och sagt att vi skulle bli sen. Så nu hade inte han tid längre att äta med Manuel och mig.

Det var jobbigt att sitta där och höra på det, men jag ville inte resa mig upp och gå därifrån heller för då skulle ju Manuel veta att jag hörde så jag försökte se ut som om jag var väldigt intresserad av mina händer och taket och andra saker som det kan förefalla helt naturligt att stirra nonchalant på.
Till slut så var Manuels samtal slut. Han var ledsen, han grinade inte men han var väldigt ledsen. Han sa att vi skulle dricka kaffe med pappan imorrn istället. Han hade för mycket att göra idag. Så då tänkte jag att de var vänner igen, men jag skulle nog få se...

Nästa dag så var det dags att se på Malagás stadskärna och kanske shoppa lite. Men först bar det iväg till diverse museum och kyrkor och sånt. Det var intressant, men sen fick vi lösa tyglar att göra vad vi ville... men då började siestan och alla affärer stängde. Men vi lät oss inte nedslås utan tänkte; "Äh, klockan fem då tar vi vid igen" så vi satte oss på ett café och fika och tog det lugnt. Klockan blev halv fem och jag kände att snart kunde vi köra igång igen, men då rycker Manuel mig i armen och säger att vi måste gå...

En halvtimme senare sitter jag och väntar med Manuel på ett annat café, lååååångt från allt vad stadskärna heter. Det är dags att dricka kaffe med pappa.
Jag är lite irriterad. Det var en jäkla fason av en pappa att vilja fika precis när en svensk grabb har sin sista chans att gå på stan i Malagá. Och kunde han inte tagit ett café som låg i centrum. Jaja, jag försöker finna mig i situationen så Manuel och jag sitter och väntar vidare.
Till slut kommer pappan, han är en halvtimme sen. Han har tunt hår och en hängig mustasch, inte riktigt som jag tänkt mig. Mycket fulare för att vara ärlig. Han skakar hand och hälsar på mig. Vi beställer in kaffe till alla tre (här hade jag redan druckit fyra koppar denna eftermiddag så irritationen kvarstår). Det blir tyst. Väldigt tyst.

Jag vet inte om det är jag som ska säga något, men eftersom jag är gäst och inte kan säga "politiker" på spanska så tänkte jag låta pappan ta första steget. Det gör han till slut, fast till Manuel.
Han börjar nu högljutt fortsätta skälla på Manuel för incidenten igår, trots att han själv just klampat in en halvtimme efter utsatt tid. Folk tittar på oss, jag vet inte var jag ska ta vägen och Manuel tittar på sin kaffekopp. Det känns väldigt obekvämt att ha pappan sittandes där i full färd med att skämma ut sin son (och sig själv) inför mig. Jag försöker flika in med att det inte var Manuels fel att vi blev sen utan att det berodde på bussen som vi åkte med. Pappan tittar på mig och fortsätter sen skälla. Han kanske inte förstod mig, jag vet inte.
Efter kanske 10 minuter så har det bedarrat lite och vi återgår till tryckt tystnad. Följande 20 minuter består av jobbigt småpratande och sen får vi äntligen gå därifrån, Manuel utan att ha rört sin kopp kaffe.

När vi kommer hem till Manuel igen så vill jag få honom att rycka upp sig lite. Jag säger att det inte var hans fel att det blev jobbigt. "Det var din pappa som var lite orättvis" säger jag.
Det kulle jag inte gjort. Manuel säger åt mig i ganska hård ton att hans pappa jobbar väldigt hårt och att jag måste väl förstå att han kan va trött då.

Manuel stänger in sig på sitt rum i kommande en och en halv timme. Jag är helt vilsen och ser på spansk-dubbade Vänner. Hon som gör Phoebes röst är riktigt lik, jag går sen och lägger mig i mitt AXE-doftande rum...

20 maj 2007

Hijo de puta...

Inlägg nr. 2, vad har hänt sen sist?
Jag var i spanien i 8 dar för att spä på mina spansakunskaper. Och jag lärde mig massor, efter en vecka pratade jag spanska som aldrig förr. Jag förde timmeslånga diskussioner på den lokala dialekten "Andaluc/z/", inte hundra på stavningen där. Men här kommer en första redogörelse för resan.

Manuel. "Min Kompis"
Manuel var och hälsa på mig i Sverige med sin skola för några veckor sen. Han hade kul och bodde hos mig. Nu skulle jag göra likadant besök. Han är en underlig prick. Han sörplar när han dricker och det är kanske drickandet som är hans mest underliga del. Han dricker jämt. Vatten, juice, trocadero what so ever. Han kissade följdaktligen väldigt mycket också. Men jag förstod att han gillade att inta vätskor oralt. T.ex. vid frukosten. Du satt och pratade med manuel och framför honom står ett glas med juice(apelsin).

Jag: "Hur var det på Norra igår?"
Manuel: "Jo, det var..."

Manuel blir tyst och sneglar på glaset med juice i någon sekund och grabbar sen tag i det.
Han för det till munnen långsamt och tar en lång sörplande klunk.
Han ställer ner glaset (fortfarande stirrande på det)
Jag tror att han ska svara men efter kanske tre sekunder tar han åter igen tag i glaset och drar en till långsamt sörplande klunk. Han ställer ner det och tittar på mig, som för att med blicken säga; Jävlar du vad skönt det att dricka lite. Ytterligare fyra-fem sekunder går och sen tar han en slutgiltig jätteklunk och tömmer glaset och avslutar med ett jätte "aaahhhh" när han sätter ifrån sig glaset.

Manuel: "...kul. vi bakade bröd" säger han och avslutar meningen.

Detta upprepades flera gånger den veckan. Jag satt mest tyst och försökte förstå varför han gjorde ett avbrott på en halv minut under ett svar som skulle ta honom fem sekunder.
Men han är trevlig. Sover i randig pyjamas. Luktar AXE. Men vi gillar honom för han kan rätt bra engelska. Men jag undrade hur han skulle vara som en värd...

Manuels familj,1: " Den Ömma Moderns Skratt"
Jag bodde alltså de fyra första dagana hos Manuel och hans mamma i Malagá. hans mamma såg ut som en knarkare. Men hon var trevlig, hade lite sådär "tourettes"-skratt, inte säker på stavningen där heller. Det är svårt att vara rolig på spanska, särskilt eftersom det var de första dagarna jag bodde och min spanska satt inte riktigt. Så det var ofta en paus på en sådär fem sek då jag var tvungen att le för att visa "det är på skoj". Då skrattade hon. kanske åt skämtet, kanske åt mig, var inte säker på det heller. Hon skrattade som Mozart i "Amadeus", det var inte behagligt men jag var nöjd med det lilla jag fick. Känns skönare med en knarkar-moder som skrattar än en som ser arg ut. Ska återigen understryka att hon inte tog droger, det tror jag iallafall inte. Hon var sund i hyn och det har jag hört att riktiga knarkare inte är. Men jag fortsatte skämta så gott det gick, och hon skrattade nästan varje gång

Manuels familj,2: "Frukosten"
nder min vistelse hos Manuel har jag slagit rekord i att äta mycket av saker jag inte tyckte om. De äter vanligtvis inte en ordentlig frukost i hemmet i Spanien, men Manuel hade sagt att man gjorde det i Sverige så varje morgon fanns det ett försök på svensk frukost framdukat. Det var två mackor, och det var väl normalt, men inge smör, tjocka små skivor av någon söt korv. Det fanns också någon röd geléaktigt fruktkött som jag aldrig riktigt förstod vad det var. Men det mesta smakade rätt illa men jag mumsa minsann i mig allt jag fick. Modern hade ju ändå ansträngt sig för mig och då äter man och ler tamej tusan. Tack vare min goda uppfostran fick jag med mig ett kilo av den röda fruktgeggan när vi på torsdagen for vidare till Anteqera. jag tackade så hjärtligt och sa att det här skulle jag det här minsann skulle gå åt fort. Det gjorde det också, jag slängde ut det genom bussfönstret 3 mil längra bort...

Fortsättning följer...

2 maj 2007

första

Jag vill gärna tro att jag lever efter parollen; "säg inget så länge du inte har något att säga" och den bilden vill jag att folk ska ha av mig. Därför borde jag ju inte skriva vad som helst här, men då blir det heller inte så mycket skrivet. För det är hemskt svårt att säga något bra.
Just nu har jag fått ihop fyra rader i mitt livs första blogginlägg, men jag har skrivit kanske ett 40-tal. De raderna tog sig aldrig så här långt.

Jag bor långt bort. Jag har körkort, men ingen bil. Jag har ett busskort. Bor man långt bort, är billös körkortsinnehavare och har ett busskort så åker man ofta kollektivt när jag ska hit eller åt ett annat håll. På bussar sitter folk ofta en och en om de kan. Men ibland sitter de två och två. Då är det antagligen trångt eller så känner de varann mycket väl. I det sistnämnda fallet så kan de ibland hända att dessa två personer pratar med varandra. Och ibland sitter jag framför eller bakom ett sådant par, som pratar, och ibland bredvid. Då kan man höra vad de säger.

Ofta pratar de högt om personer som var fulla i helgen (unga), eller sådana som var ännu fullare (yngre). Ibland pratar de om döda, sjuka eller snåla personer (gamla) och ofta så var det den döde både snål och sjuk.
Det kan kännas trevligt att lyssna på de här paren. De känns som om de är mina kompisar. Jag får vara med i deras samtal om fulla och döda. Deras kompisar är just då också mina kompisar och våra kompisar kräktes något hemskt i helgen eller har börjat bli lite senil. Men jag ska inte prata med mina kompisar. Nä då blir det bara konstigt, så jag sitter mest bara och lyssnar. I smyg.
Eftersom jag är kompisen i gruppen som inte får säga något så kan jag tänka lite på vad mina kompisar säger här där vi sitter på bussen. Och det är konstigt. för mina kompisar vill visst inte att deras kompisar ska ha det bra. Om din kompis pratar om dig så vill man ju att kompisen ska säga något bra. Som:
"Jo Torulf det är en bra grabb, och duktig på fysik är han också". Men så låter det inte så ofta. Mest hela tiden så säger kompisen:
"Torulf fick MVG på senaste provet. Det är sjukt, fattar inte hur man orkar plugga så mycket. Han är ju f-n beroende. Nördigt".

Jag brukar då tänka att kompisen inte menar något elakt med det han säger, men nog lät det lite otrevligt.
Ofta blir det så. Vi vill inte säga något dumt, men det blir lätt så ändå. Kanske är vi lite ledsna på Torulf som kan så mycket mer fysik än oss. Och han studerar ju väldigt mycket. Men han är snäll... ...det är svårt att säga rätt saker är det är så lätt att säga fel.

På min blogg ska jag försöka säga bra saker. Det kanske är dumt sagt att säga så för då måste jag göra som jag sagt. Men det kan vara bra att göra som man sagt. För då måste man passa sig mer för att säga något dumt. Och ingen vill väl vara han som folk vänder sig till och frågar:
"Ursäkta mig, men är inte ni den som säger så mycket dumt hela tiden?"

Nä nu har jag lite bråttom för jag måste gå och fika. Hejdå.