23 maj 2007

Hijo de Puta, del 2.

Manuels Familj, 3: "Pappan, que grita mucho"
När Manuel var i Sverige så pratade han mycket om sin pappa. Jag har ingen aning om vad han hette men han verkade vara väldigt viktig för Manuel. Så därför var Manuel väldigt uppspelt när han och jag äntligen skulle käka middag med honom. Hela dan fick jag höra på hur viktigt hans pappas jobb var för Malagá (han var någon sorts politiker) och hur mycket viktiga människor han kände. Hursomhelst så verkade pappan vara en spansk Thomas Bodström (när han var justitieminister) och det skulle väl va kul att äta med en sån...

Men under dagen så gick vi i lite berg och det drog över på tiden så vi kom sent tillbaka till hemmet. Då ringde Manuel till pappan och jag fick sitta och lyssna på hur han(Manuel) fick sig en ordentlig utskällning via telefon för att han inte hört av sig och sagt att vi skulle bli sen. Så nu hade inte han tid längre att äta med Manuel och mig.

Det var jobbigt att sitta där och höra på det, men jag ville inte resa mig upp och gå därifrån heller för då skulle ju Manuel veta att jag hörde så jag försökte se ut som om jag var väldigt intresserad av mina händer och taket och andra saker som det kan förefalla helt naturligt att stirra nonchalant på.
Till slut så var Manuels samtal slut. Han var ledsen, han grinade inte men han var väldigt ledsen. Han sa att vi skulle dricka kaffe med pappan imorrn istället. Han hade för mycket att göra idag. Så då tänkte jag att de var vänner igen, men jag skulle nog få se...

Nästa dag så var det dags att se på Malagás stadskärna och kanske shoppa lite. Men först bar det iväg till diverse museum och kyrkor och sånt. Det var intressant, men sen fick vi lösa tyglar att göra vad vi ville... men då började siestan och alla affärer stängde. Men vi lät oss inte nedslås utan tänkte; "Äh, klockan fem då tar vi vid igen" så vi satte oss på ett café och fika och tog det lugnt. Klockan blev halv fem och jag kände att snart kunde vi köra igång igen, men då rycker Manuel mig i armen och säger att vi måste gå...

En halvtimme senare sitter jag och väntar med Manuel på ett annat café, lååååångt från allt vad stadskärna heter. Det är dags att dricka kaffe med pappa.
Jag är lite irriterad. Det var en jäkla fason av en pappa att vilja fika precis när en svensk grabb har sin sista chans att gå på stan i Malagá. Och kunde han inte tagit ett café som låg i centrum. Jaja, jag försöker finna mig i situationen så Manuel och jag sitter och väntar vidare.
Till slut kommer pappan, han är en halvtimme sen. Han har tunt hår och en hängig mustasch, inte riktigt som jag tänkt mig. Mycket fulare för att vara ärlig. Han skakar hand och hälsar på mig. Vi beställer in kaffe till alla tre (här hade jag redan druckit fyra koppar denna eftermiddag så irritationen kvarstår). Det blir tyst. Väldigt tyst.

Jag vet inte om det är jag som ska säga något, men eftersom jag är gäst och inte kan säga "politiker" på spanska så tänkte jag låta pappan ta första steget. Det gör han till slut, fast till Manuel.
Han börjar nu högljutt fortsätta skälla på Manuel för incidenten igår, trots att han själv just klampat in en halvtimme efter utsatt tid. Folk tittar på oss, jag vet inte var jag ska ta vägen och Manuel tittar på sin kaffekopp. Det känns väldigt obekvämt att ha pappan sittandes där i full färd med att skämma ut sin son (och sig själv) inför mig. Jag försöker flika in med att det inte var Manuels fel att vi blev sen utan att det berodde på bussen som vi åkte med. Pappan tittar på mig och fortsätter sen skälla. Han kanske inte förstod mig, jag vet inte.
Efter kanske 10 minuter så har det bedarrat lite och vi återgår till tryckt tystnad. Följande 20 minuter består av jobbigt småpratande och sen får vi äntligen gå därifrån, Manuel utan att ha rört sin kopp kaffe.

När vi kommer hem till Manuel igen så vill jag få honom att rycka upp sig lite. Jag säger att det inte var hans fel att det blev jobbigt. "Det var din pappa som var lite orättvis" säger jag.
Det kulle jag inte gjort. Manuel säger åt mig i ganska hård ton att hans pappa jobbar väldigt hårt och att jag måste väl förstå att han kan va trött då.

Manuel stänger in sig på sitt rum i kommande en och en halv timme. Jag är helt vilsen och ser på spansk-dubbade Vänner. Hon som gör Phoebes röst är riktigt lik, jag går sen och lägger mig i mitt AXE-doftande rum...

3 kommentarer:

shanhoo sa...

ooo... en till klassis som bloggar. i like!

Churrenuchen sa...

man borde ju egentligen inte kommentera sina egna inlägg, men jag stör mig på att det står "1 kommentarer" det låter ju å illa...

shanhoo sa...

glömde kanske nämna detta... men vid besök av min blogg är kommentar obligatorisk! bara så du vet...