första

Jag vill gärna tro att jag lever efter parollen; "säg inget så länge du inte har något att säga" och den bilden vill jag att folk ska ha av mig. Därför borde jag ju inte skriva vad som helst här, men då blir det heller inte så mycket skrivet. För det är hemskt svårt att säga något bra.
Just nu har jag fått ihop fyra rader i mitt livs första blogginlägg, men jag har skrivit kanske ett 40-tal. De raderna tog sig aldrig så här långt.

Jag bor långt bort. Jag har körkort, men ingen bil. Jag har ett busskort. Bor man långt bort, är billös körkortsinnehavare och har ett busskort så åker man ofta kollektivt när jag ska hit eller åt ett annat håll. På bussar sitter folk ofta en och en om de kan. Men ibland sitter de två och två. Då är det antagligen trångt eller så känner de varann mycket väl. I det sistnämnda fallet så kan de ibland hända att dessa två personer pratar med varandra. Och ibland sitter jag framför eller bakom ett sådant par, som pratar, och ibland bredvid. Då kan man höra vad de säger.

Ofta pratar de högt om personer som var fulla i helgen (unga), eller sådana som var ännu fullare (yngre). Ibland pratar de om döda, sjuka eller snåla personer (gamla) och ofta så var det den döde både snål och sjuk.
Det kan kännas trevligt att lyssna på de här paren. De känns som om de är mina kompisar. Jag får vara med i deras samtal om fulla och döda. Deras kompisar är just då också mina kompisar och våra kompisar kräktes något hemskt i helgen eller har börjat bli lite senil. Men jag ska inte prata med mina kompisar. Nä då blir det bara konstigt, så jag sitter mest bara och lyssnar. I smyg.
Eftersom jag är kompisen i gruppen som inte får säga något så kan jag tänka lite på vad mina kompisar säger här där vi sitter på bussen. Och det är konstigt. för mina kompisar vill visst inte att deras kompisar ska ha det bra. Om din kompis pratar om dig så vill man ju att kompisen ska säga något bra. Som:
"Jo Torulf det är en bra grabb, och duktig på fysik är han också". Men så låter det inte så ofta. Mest hela tiden så säger kompisen:
"Torulf fick MVG på senaste provet. Det är sjukt, fattar inte hur man orkar plugga så mycket. Han är ju f-n beroende. Nördigt".

Jag brukar då tänka att kompisen inte menar något elakt med det han säger, men nog lät det lite otrevligt.
Ofta blir det så. Vi vill inte säga något dumt, men det blir lätt så ändå. Kanske är vi lite ledsna på Torulf som kan så mycket mer fysik än oss. Och han studerar ju väldigt mycket. Men han är snäll... ...det är svårt att säga rätt saker är det är så lätt att säga fel.

På min blogg ska jag försöka säga bra saker. Det kanske är dumt sagt att säga så för då måste jag göra som jag sagt. Men det kan vara bra att göra som man sagt. För då måste man passa sig mer för att säga något dumt. Och ingen vill väl vara han som folk vänder sig till och frågar:
"Ursäkta mig, men är inte ni den som säger så mycket dumt hela tiden?"

Nä nu har jag lite bråttom för jag måste gå och fika. Hejdå.