Jag har inte många övertygelser i livet. Knappt någon. Ganska många undertyglar och en del mmm(det-stämmer-nog)edeltygelser, men som sagt ytterst få saker som jag betraktar som självklart.
Men det är min fulla övertygelse att alla som gett det en ärlig chans gillar Sex and the City-serien.
Jag kom i kontakt med den på allvar då jag träffade min flickvän Amanda, som dedikerat införskaffade samtliga säsonger på DVD.
Serien är kanon. En snuskig, kvinnlig och mer lättbegriplig version av Seinfeldt. Jag kan t.o.m våga mig på att säga att det är en av de bästa serierna som nånsin gjorts, och i avseendet att skildra relationer så är det nog den bästa. Det finns säkert många som låtsas att serien är för vulgär och skränig för dom och klagar på att den visar situationer som aldrig skulle existera i verkligheten. Det anser jag vara en "pretto"-attityd och ett synsätt som visar att de inte ens försökt förstå serien. SATC visar vardagssituationer som de skruvar ett extra varv till. Det gör det både underhållande och lätt att komma ihåg, vilket i sin tur gör det enklare att relatera till. För ska du tala till många krävs ett tydligt bildspråk.
Jag tänkte köra en snabb genomgång med mina tankar om de 4 huvudkaraktärerna.
Miranda Hobbes.
Miranda är huvudpersonen Carries bästa vän och är den utpräglade karriärskvinnan i den kvartett av damer som serien följer. Miranda tar ingen skit, hon är rak på sak och vet alltid vad som borde göras.
Jag vill kalla henne för "
fördom/rädsla-kvinnan" i gruppen. För det är det som kännetecknar Miranda. Hon kategoriserar direkt de kvinnor och män hon möter och bestämmer då vilket bemötande och typ av hantering de ska få av henne.Detta har garanterat hjälpt henne i sin karriär som advokat vilket gjort henne framgångsrik och ännu mer självsäker. Men i privatlivet stöter hon på problem p.g.a. detta hållningssätt. När hon då möter en person som hon inte kan definiera eller förstå sig på inom sina kategorier så blir hon rädd och backar tillbaka. Hon ifrågasätter då personens agenda men inte sin egen bedömning och detta är hennes vanligaste problem i serien. Hon kan på grund av detta uppfattas som kall och nästan elak men det är bara en reaktion på hennes rädsla. Hon är en intressant karaktär som man i grund och botten tycker lite synd om och önskar allt väl.
Charlotte York.
Charlotte är en högutbildad konstkännare med en välbärgad och traditionell uppväxt/bakgrund. Hon är en genomsnäll person som inte vill misstro någon och vill alltid göra det som är rätt.
Charlotte kan vi kalla för "
arv/miljö-kvinnan". Detta för att hon är väluppfostrad med lite mer gammaldags värderingar än hennes tre vänner. Jag tror att hon under uppväxten stillsamt blivit tillsagd att "det här är välartat beteende och det här är dåligt beteende, men känn bara efter vad som känns rätt så löser det sig".
När hon då bosätter sig i New York och blir vän med de övriga tjejerna så ställs henne världsbild på ända. För när det utsvävade liv som de lever och som Charlotte ändå dras till krockar med de värderingar hon fått under uppväxten så uppstår problem. Men Charlotte blir till skillnad från Miranda inte rädd, utan mer förvirrad och handlingsförlamad. Detta är Charlottes problem och intrig i serien, men det som är lite förvånande är att det oftast är Samantha, som är Charlottes motsats, som kommer med råden vilka bidrar till att lösa hennes problem. Vanligtvis väger hon då rådet från Samantha mot vad hon lärt sig som ung och känner sen vad magen säger och tar ett beslut utifrån de tre.
Charlotte är kanske den person som får ses som förebild i mångt och mycket i SATC. Hon tar rationella beslut och måste också anses som den mest framgångsrika personen i de flesta avseenden.
Samantha Jones.
Samantha Jones är en både svår och lätt person att beskriva. Men kort och gott vill hon nog göra vad hon vill. Hon vill må bra. Hon söker njutning och nöjen i alla former. Hon vill vara i centrum och är van att få som hon vill. Detta kan tyckas mycket osympatiskt och få en att tro att Samantha är ett ego som skiter i andras känslor men så är det inte. Samantha vill inte göra någon ledsen om de inte förtjänar det. Hon lever i nuet och de problem som uppstår är när personerna som omger henne inte gör det. Och vems är felet då?
Och det jag måste säga är att jag är att jag uppfattar henne som väldigt lyssnande. Och hon tar nog åt sig det som hon hör hennes vänner Miranda och Charlotte berätta även om hon personligen oftast är av en annan åsikt. Men när då problem dyker upp till följd av hennes karaktär så försöker hon rätta till det. Hon kan då tillfälligt ta diskussionen utifrån de råd hennes vänner gett och på så sätt lösa problemet. Det tycker jag visar på önskan om vänlighet, flexibilitet och en självmedvetenhet om sina brister samt att hon är villig att erkänna dessa.
Vi kan kalla Samantha för "
är en vänlig egoist fortfarande en egoist om den inte är en negativ faktor i någon annans liv-kvinnan".
Carrie Bradshaw.
Varför sparar jag huvudpersonen till slutet? Är det för att man sparar det bästa till sist? Ja, det beror ju på hur man ser det.
Carrie är en mix av de tre andra karaktärerna. Hon har till viss del Mirandas kategoriserade tänk och samma rädsla för personer hon inte förstår. Hon har lite av Charlottes traditionalitet och en hel del av förvirringen och passiviteten som dyker upp vid motgångar. Hon har även en stor del av Samanthas egoism.
Jag vill kalla Carrie för, kort och gott, "
idiot-kvinnan".
Jag tycker verkligen illa om Carrie. Det är nästan svårt att sätta ord på hur dåligt jag kommer överens med hennes personlighet. Men jag ska försöka.
Jag tror att grunden för hennes osympatiska läggning är att hon tror att alla problem som uppstår i relationer beror på att
hon mår dåligt. Och bara hon mår bra så ska det lösa sig. Och gör det inte det så måste hon bort från den andra personen i relationen för då är det de som förstör. Tanken att du även måste hjälpa till för att andra människor ska må bra så ni kan ha det bra tillsammans verkar inte finnas hos henne.
Och så hoppar hon runt i relation till relation, som alla slutar i att den andra parten enligt henne inte ser tillräckligt till hennes behov. Och det värsta är nog att hon ändå rätt ofta tänker att hon kanske borde hjälpa till i relationen, men om hon inte skiter i den tanken så värderar hon det så lågt att det är lättare att ge opp.
Jag är ledsen men jag kan inte nämna en god egenskap hos Carrie eller en anledning till att sympatisera med henne. Men tyvärr får hon ofta mer än hon förtjänar.
Men det är nog också det jag gillar med SATC. De sätter en fruktansvärt svag och osympatisk person i huvudrollen som man kan tycka illa om. Det gör då att du finner mer intresse i de andra personerna och inte låter dramaturgin komma i vägen för vad just du ska tycka om den personen vilket gör SATC till något intressant att se och diskutera med andra.
Ja det var det, Skönt att få det ur mig. Särskilt det där med Carrie. Huga, för henne!
Kolla gärna in serien, eller orkar ni inte så se filmerna med detta i bakhuvudet, bilda er en egen uppfattning och sök sen upp mig så kan vi prata om det.
