Detta hände imorse när jag var i lagårn. Det hade gått bra och jag var snart klart. Men som det blir så har ju korna hunnit skita ner en hel del under mjölkningstiden. Jag tog då på mig att medan utfodringen gick skrapa rent. Och den här gången sådär lite extra noggrant.
Ta bort det som gick under mattorna, gammel-ensliaget i skarven längst fram, sopa av osv. tills att jag avslutade med en fin ströbädd på varje plats.
Det såg bra ut.
Jag hade skit i början men jag ansträngde mig efter bäst förmåga och nu hade jag lyckats göra det fint igen.

Men just som jag ska ställa ifrån mig sopen så....
"KLAFF, KLAFF!!"
En ko börjar återigen bajsa och det skvätter över hela hennes plats.
"-Fan..." tänker jag.
Sen hör jag samma ljud igen, "KLAFF KLAFF...", och igen "KLAFF..." och igen och igen. Någon drar på med en kraftig pisstråle och flera andra hakar på.
"-Fan, fan, fan, fan, fan FAN!!"tänker jag
Jag ser hur över hälften av korna mer eller mindre unisont bokstavligen skiter och pissar pådet som jag försökte göra fint.
Även om detta inte är någe ovanligt så kändes det som en storslagen final (och fortsättning) på veckan som just har varit.

Livet går ju likt det mesta i perioder. Vissa långa, vissa korta. Vissa bra men även vissa dåliga.
Lumpentiden är en period som jag kommer att ha lätt att komma ihåg. Den var lång, rolig och utmanade.
Högstadiet är uppdelat i två, där första halvan var otroligt jobbig och tung medan den andra var en snäv kurva som pekade uppåt.
Lätta perioder att komma ihåg. Det hände mycket, jag var både glad och ledsen men jag gick ut ur alla som en starkare människa.
Man ska aldrig säga; "jag ska aldrig glömma" för risken att man gör det är stor. Men jag kommer antagligen(!) inte glömma den här veckan som varit. Kanske den första som jag känner bara har gjort mig bräckligare.
En vecka är en otroligt kort period i livet som sådant. Men Einstein visste väldigt väl vad han pratade om när han sade att tiden är relativ beroende på energin. För eftersom jag då har lagt så otroligt mycket energi, kraft och vilja på att bearbeta och reda ut denna vecka så spelar det inge roll att det är en kort tid av livet. Den förlorade energin har sett till att den känt nog jävla lång ända.

Jag har fått vända upp-och-ner på mycket av det jag trodde jag visste denna vecka. Sådana saker som självklarheter har inte funnits. Och vad jag än fått höra eller grunnat ut själv kan jag inte ta något för sanning.
Det jag trodde var bra visade sig vara dåligt. Den som jag trodde försvunnit hade hela tiden funnits kvar. Det som jag trodde var äkta visade sig vara en skuggridå för att täcka något annat.

Det som jag trodde var dryga tre månader var på sin höjd några enstaka korta stunder som inte kunde bilda en helhet...

Allting är relativt.

En vecka är en kort tid. Men det är mer än tillräckligt för att skita ner, kämpa för att få rent och skita ner igen.
Och det enda man tänker är "fan,fan,fan..."