Min slöaste kompis är Kroppen

Jag tror inte livet är till för att levas lugnt. Om det vore det så skulle det ju inte ställas om så fort som det gör emellanåt. Åt både det bra och det jobbiga hållet.
Jag valde att sluta mitt jobb som jag nu har månaden ut.
Jag vet inte riktigt varför. Det var antagligen inte den mest strategiska tidpunkten att göra det på det medger jag. Men jag har en dålig känsla i magen som jag tror faktiskt det betyder att jag gör rätt.
Det är bara att min kropp, som är bekväm av sig, inser att den ska få göra avkall på vissa bekvämligheter.

Jag ska sluta lyssna på kroppen. Det har jag läst i en bok.
T.ex. så tvekar kroppen att bjudas på en chokladkaka som ser ut som en bajskorv. Även om du mycket väl vet att det egentligen är en chokladkaka.
Eller om du skulle skriva "Natriumcyanid" på din strösockersburk där hemma. Då skulle kroppen automatiskt tänka till 1 eller 2 gånger innan du hällde lite på frukostfilen.

Kroppen är en fegis som tar det säkra före det osäkra. Hade inte livet ställts på ända emellanåt så att vi var tvungna att ha det lite jobbigt ibland så hade mesproppen till kropp bara legat och jäst nånstans.
För kroppen vill hellre äta hamburgare och lagra energi i form av fett än att anstränga sig i onödan och faktiskt förbränna fettet som burgaren medför, för kroppen är för slö och dum för att fatta att kolesterolet är farligare än lite joggning.
Så sagans prins i det här inlägget är att mobba kroppen litegrann.
Tvinga den att göra saker den inte gillar. Då vänjer du den lite och livet blir spännande.
Tror jag...

...och jag uppmanar ingen till att skära sig eller nåt sånt, utan mobba den lite vänligt bara.