Jag var aldrig rädd för att prova att äta nya grejer när jag var liten.
Visst. Jag ställde mig ganska skeptisk till sallad, många fiskrätter, tårtor och jag kunde mycket väl vägra att äta köttfärssåsen som min mor hade gjort eftersom hon hade vågat slänga i lite svamp i den.
Då ville jag inte ha. För det var annorlunda mot den köttfärssås jag lärt känna.
Men nu var det ju inte sådana grejer jag menade.

Jag tänkte mer på saker som bakpulver, apelsinskal, kraftfoder, sand m.m.
Väldigt många olika mer eller mindre ätbara saker har tumlat runt i min munhåla och långtifrån allt var äckligt.
Visst. Kaninbajset och maskarna tog sig aldrig förbi svalget. Den lilla klicken med sörja från grishinken gjorde det men vände och kom snabbt tillbaka igen.
Men jag kommer ihåg att jag kunde äta ganska stora mängder sand utan större problem. Inte för att det var gott utan mest för att det gick. Det fanns ju så mycket sand i sandlådan och det gjorde ju liksom så fruktansvärt lite om jag tog en liten skopa och stoppa i mun. Jag tror det var därför jag gjorde det. För det gjorde inget så länge ingen såg.

När det kommer till kraftfodret så levde jag det i en mycket lång och lycklig relation. Varje gång jag var i lagårn så kunde jag stoppa ner lite i fickan och gå och småäta hela tiden. Det var salt, det var näringsrikt antar jag och även rätt okej för min mage. Jag vet inte riktigt när jag slutade med att dryga ut mina ransoner hemma med detta fantastiska snacks. Och jag tyckte det var orättvist att det bara vara menat för korna.
Först på senare tid har jag insett hur mycket råttskit jag direkt eller indirekt fått i mig på detta sätt då de också tycker det är väldigt gott. Men jag antar att då det inte gjorde mig sjuk måste det bara har gjort mig friskare...

Sen har vi snoret.
Jag tror många låtsas som om de aldrig har gjort det, men jag VET att flera som på senare år dementerat att de nånsin skulle kalasat på en kråka gjorde det vid UPPREPADE TILLFÄLLEN i sin barndom!! Jag tänker inte nämna några namn, men jag tycker ni ska kunna stå för det och komma ut med att det var ett stående inslag i er snoriga barnvardag en gång i tiden!!
Det är svårt, men jag tar nu på mig rollen att gå i bräschen i denna fråga...

För ; Ja, jag åt snor på regelbunden basis som barn. Kanske inte varje dag. Kanske inte varannan. Men när jag kände att något skavde i min näsa så pillade jag ut den onde attan.
Vi brukade titta på varann ett tag. Som om vi i vårat inre talade stilla med varann.

Snorgubben: "Jag är ledsen att jag skavde..."
Olle: "Det är lugnt, det är över nu..."
S: "Tar du mig tillbaka?"
O: "Ja... ...du är välkommen hem. Men du får ta en omväg."
S "Det är lugnt, jag hittar tillbaka"
O: "Vi ses..."
S "Ses..."

Sen åt jag upp honom.

Man kan tycka att det är äckligt, det kan jag förstå. Men vad är alternativen. Snorgubben måste ibland ut trots brist på snytpapper. Då finns fingret. Men vart sen? Torka av mitt snor på något annat? Onödigt och nästan elakt kan jag tycka. Stoppa tillbaka i näsan? Är du dum eller?
Ta tillbaka honom i den kropp han skapades och kom ifrån?
Lite äckligt, ja. Men inte en idé att förakta. I varje fall inte när vi talar om små barn!
Jag körde bil för några veckor sen och helt plötsligt satt jag där med en kråka på fingret.
Jag undrade vad jag skulle göra. Jag tvekade en stund. Jag tänkte på hur otrolit länge sen det var när jag slutade äta snoret. Undrar hur det var egentligen...
...och så stoppar jag den i munnnen.
Först låter jag den bara ligga på tungan. Väldigt svag, salt, stickande smak.
Jag rör om den i mun lite. Smaken förstärks. Det är inte gott...
...men det är inte äckligt heller. Som surströmming på något sätt.
Jag råkar tugga lite på´n. Det är någe hårt i den. Smuts/grus?
Sen sväljer jag den och saken är förbi. Jag fuderar på vad jag just gjort. Jag slår fast att det inte var så fruktansvärt farligt. Men jag gör det nog inte på en 13-14 år till igen... ...inte förrän lusten att äta snor pockar på.

Men det jag vill säga är att summa summarum; våga stå för det ni har ätit en gång i tiden.

Förra veckans bästa dialog levererades på O´learys pissoar runt kl. 1 söndag morgon:

Trött Kille 1: "Du vet analsex...?
Trött Kille 2: "Mmmm...?"'
TK1: "Asså, analsex med en tjej, det är som att stoppa en varm glass i en fryspåse!"
TK2 (nu entusiastiskt): Asså, JA!! Precis så äre!!