Militär Utryckning i Civila Kläder...

...med andra ord; MUCK!! WWAAAAAHHHHH!!!
Dadadadadadada daa dadaada....

Så nu är det slut. I fredags så var det "höger, vänster, om" för evigt.
Den dag som för tio månader sen såg så avlägsen ut, då jag låg där, längtade hem och tänkte att jag gjort ett misstag. Den dan, hade nu kommit. Jag är nu ute, utanför F21:s grindar och ska aldrig mer in igen.

Alltså:
Nu har jag för sista gången åkt på ett par sönderisade Vita Blixten (vars undersida a.k.a. "Bruna Bromsen)
För sista gången behövt skälla/vädja/motivera/släpa en trött och grinig Bergman som VÄGRAR att ta ett steg till.
För sista gången fått stiga upp ur en puppa kl. 6 på morgonen, -14 grader och endast iförd kalsonger tvinga ner fötterna i ett par stenhårda kängor.
Aldrig mer (som sagt, förhoppningsvis) kommer MTV vara min primära källa för musik.
Aldrig mer tvinga i mig en ljummen, frystorkad "sweet sour chicken" eller behöva inse att T-spritsdunken läckt och blött ner mitt enda torra strumpombyte.
Från och med nu kan jag när jag fryser eller är blöt kan jag helt enkelt gå inomhus och värma/torka mig.
Summa summarum så kommer jag aldrig mer behöva göra allt det onödiga slit och svineri som lumpen innebär.

Ändå var det med en stor klump i magen, och en känsla av otrolig ovilja som växte sig starkare och starkare ju mer sista uppställningen närmade sig. Och idag känner jag att jag vill tillbaka dit mer än någonsin. För jag saknar de långa spaningsuppdragen på skidor till Sågträsk på Vita Blixten.
Jag saknar att ligga nerbäddad skönt i en puppa en iskall och stjärnklar vinternatt och sakta somna in efter en tung dag.
Jag saknar hur alla omedvetet nynnar på Rhiannas "Shut up and drive" under frukosten för det var det som spelades på MTV.
Jag saknar lyckan i att få en frystorkad "Sunshine-cerial m. cantaloupe" med extra mycket melonbitar i.
Jag saknar att få göra nya saker varje dag, lära mig nya saker varje dag. Att det enda klädval man gör är "Idag: Fält- eller kasernskjorta?".

Men sist, och absolut mest av allt kommer jag sakna att inte få träffa alla er på 2:a Flygbassäk varje dag. Mina närmsta och bästa vänner under veckorna och senaste året.

Hur det inte gick en dag utan att jag skrattade hejdlöst minst en gång.
Hur vi under de mest jäkliga stunderna lyssnade på Amy Diamonds "It can only get better" på Räisinens mobil samtidigt som Ulriksson vrålar:
"-I AM BEOWULF!! And I´m gonna kill your monster... ...WITH A SPOON!!"

Hur vi kunde prata med varandra om exakt vad som helst. Allt från jobbiga kärleksbekymmer till på fullaste allvar diskutera allas senaste bajskonsistenser och vad de beror på.

Hur allt jag gjorde kunde få vara ur jobbigt som helst så länge vi gjorde det tillsammans.

Ni har hjälpt mig att utvecklas något så otroligt och ni betyder mycket för mig.

Tusen tack för alla minnen, och för mitt livs bästa år. Tack!