Sköt mig...

Är det en sak jag har fått lära mig veta, så är det hut. För mig är hut det vackraste livet har att bjuda att veta.
Ibland säger jag till mig själv: "Varför har du egentligen så mycket hut? Andra människor vet ju betydligt mycket mindre hut än du." Och då brukar jag svara mig: "Jodu, det beror kanske på att hut är egentligen det du har fått lära dig veta ordetnligt i hela ditt liv."

Förstår ni mig? För en människa som kommer från ett inte så rikt hem och som inte haft en aning om sina utgångsmöjligheter, som knappt borde få studera vidare, för en sån människa känns det befriande att åtminstone veta något riktigt ordentligt, till exempel hut.

I skolan fick jag förvisso reda på vad Hallands floder hette, men annars var det mest hut jag fick lära mig veta där också. Och det militära bygger ju helt och hållet på detta med hut. Det var därför jag gick in hårt för att få göra lumpen. Att kanske få lära ut till andra något som man själv vet riktigt ordentligt - hut i mitt fall - är inte det något stort och riktigt?

Men som hutvetare blir man ju självklart utsatt för trakasserier, som alltid när man slåss för en stor sak. Elaka människor kan komma fram til mig och säga: "Du som vet så mycket hut, du känner väl andra berömda hutvetare, som Himmler och Göring och dom?"
Så orättvist kan man bli hånad. för visst var det klart att nazisterna visste en massa hut av olika slag, men det var ju tysk hut. Vad jag vet är ju rent svensk hut. Det är ju en helt annan sak.

Hut är det vackraste jag vet. Hut kan ju betyda så mycket. Hut kan vara som en liten silverklocka som ringer i mänsklighetens ödestimme. Men för mig betyder hut helt enkelt och vardagligt att uppföra sig som folk. Fast inte som viket folk som helst, givetvis, utan folk som lärt sig veta hut.