Jag sitter och ser på filmen "Office Space".
Den är otroligt bra. Varför vet jag inte riktigt men den är bara jäkligt bra.
Jag tror det är så det ska vara. Om man inte kan sätta fingret på eller riktigt definera varför något är bra... ...då är det nog så på riktigt. Magkänslan är rätt.
Både tyvärr och som tur var.
Så om man har någon som man går fram till och säger: "jag tycker om dig. Jag vet inte varför men jag tycker om dig..." så är det en mycket bättre sak att säga än att ha orsaker till varför man tycker om nån.
Amanda och jag har ju varit i lag ett tag nu och i kommer väldigt bra överens. Och på något sätt så fördjupas min kärlek till henne så fort hon fiser. Jag tänker: "Oj, bara sådär. Hon bryr sig inte och jag bryr mig inte. Hon tycker nog om mig väldigt mycket..."
Nu kan man kanske inte bygga en relation på fjärtar, men jag vet att om hon inte hade kunnat släppt väder inför mig eller jag för henne. Då hade det inte varit på riktigt. I veckan så sprutade jag näsblod i hela ansikten på henne, samt över hennes tröja.
Vi tycker om varann... ...eller jag ska inte tala för henne. Det får hon ha en egen blogg till, men jag tycker om henne. Därför fiser jag.
Idag har jag nog levt den tråkiga vardag jag skulle ha om jag vann på lotto.
Jag klev upp klocan 07.08, började jobba 08.00 och gjorde det till kl.12.
Sen fick jag och tog en fika, kollade lite på TV-spel, gick och läste Rocky i nån timme på biblioteket, lånade med mig tre album hem, läste dom till kl halv 18, gick ut och sprang, lagade mat och åt, drack lite öl åt glass läste Rocky ända tills "Office Space" började.
Kanske inte att jag skulle gilla det i långa loppet, men idag är jag glad.
Om inte annat så kom jag att tänka på de där små sakerna som man kan uppskatta någe djevulskt.
Som när jag hittade en pinne som var perfekt att snärta till folk över stjärten med.
Det var egentligen en vanlig pinne men den låg som så otroligt välbalanserat i handen och det var som en laddad spänning mellan min handflata och den ände av pinnen jag höll i.
Jag fick som en blick som spanade oavbrutet med en mystisk min efter tilltänkta offer.
Det var pinnen och jag och jag höll den i ett stadigt grepp. Och när väl det fruktansvärda men ack så för min del underbara, slaget väl utdelades så var min nöjdfaktor på topp. Det var jag och pinnen.
Förvisso sket jag i pinnen samma dag. Men jag saknar den där känslan av pinnen och jag.
Nils om du läser det här så är det samma känsla för den pinne som du hitta på gammelvägen som var perfekt för att röja sly med.
Jag har saknat en sån pinne idag. Och jag tror att de dagar man saknar sånt är en bra dag.
Eller en dålig...
